Ensam kvinna söker EJ
Parkerar utanför Scandic i västra Sverige, det kurrar i magen.
Samma dilemma ikväll igen...
Får voutchers värda 100:- av den leende receptionisten, och funderar igen,
ska man köpa en macka o flaskvatten i dyra hotelshopen och ta med till rummet, sitta i sängen och äta framför tv:n? Eller ska man då gå ner till lejonkulan... Få se.. Klockan är 20.30...
Magen skriker, länge sedan den där Statoilsalladen vid 12.30 basunerar magen, jag bestämmer mig, det får bli restaurangen!
Träffar redan vid hissen på 2 herrar som skämtar glatt med varandra, hör något om brud, och baren, innan de tystnar och nickar mot mig. Hissen anländer,
de låter mig gå in först, och den lilla hissen fylls snabbt av dofter, någon oidentifierad herrparfym, blandat med svett och tobak av något slag, tur att resan är kort, står och stirrar in i väggen under gemensam tystnad vägen ner.
Saktar av stegen på väg till restaurangen, sträcker på ryggen, försöker lyfta blicken från golvet, men vill inte möta någons blick, hör sorlet från restaurang, passerar baren med mansryggar enbart, någon kastar en blick som jag inte låtsas om.
Tvekar i dörröppningen till restaurangen, rätt mycket folk ikväll, hmmm jobbigt!!
Män, karlar, gubbar, familjefäder, av alla de slag, vissa sitter ensamma med en öl och stirrar i mobilen, jag spanar efter ett ledigt bord... Ser kärvt ut.. Snabbt beslut nu, jag kliver fram till en farbror modell äldre, känns tryggt, och frågar om jag får slå mig ner. Han tittar upp, flinar till och säger, javisst!
Sätter mig snett emot, vid bordet för 4 personer, en servitör kommer fram och jag beställer direkt, vet att Scandics Ceasarsallad funkar bra, och en vatten tack!
Spanar ut i lokalen lite försiktigt, det är uppskattningsvis ett 40-tal personer, ser dock 2 kvinnor ytterligare, de sitter båda med i ett lite större högljutt sällskap, konferens!?
Råkar möta en blick, som stirrar på mig, jag vänder snabbt bort... var är maten?!!
Vill inte ta fram mobilen och pilla med den, utan växlar mellan att titta ut genom fönstret, bort mot baren, ner på naglarna.
Känner mig lite spänd, kanske borde vara smickrad, eller rent utan tacksam?! av dessa förstulna blickar, den manliga dominansen, outtalad jaktmark på något sett, eller är det inbillning?
Mitt bordssällskap är klar och lämnar mig med ett gokväll och ett leende, tur att turen var mig bi ikväll.
Varför känner man så här som kvinna?
Man känner sig inte jämlik, man blir osäker och förnekar sig, straffar sig genom att acceptera på något sätt, och käkar sin macka på rummet istället för att utsätta sig för detta.
På väg ut känner jag blickar på rumpan och hör männen skratta i baren,
nu kanske det inte alls var åt mig, eller så var rumpblickarna inbillade, och jag är varken grymt snygg eller på något vis sökande efter sällskap.
Vet många av mina kvinnliga kollegor som upplever sina hotellkvällar på detta sätt, och gömmer sig på rummet, av rädsla för att bli uppraggad, riskera ofrivillig uppmärksamhet och känna sig som ett objekt, finns såklart undantag, både män och kvinnor som beter sig normalt, men jag vill belysa detta, jaa faktiska problem för många av oss.
Frukosten brukar vara lättare att hantera, trots att det är samma människor, men en tystare, mer dämpad stämning, man får en morgontidning som sällskap, så det är en lättare sits..
Vad gör vi åt detta undrar jag?
